TeliaSoneras nya riktlinjer om yttrandefrihet och rätten till privatliv - om Lukasjenka själv får välja?

I april 2012 deltog jag i Uppdrag Gransknings program "De svarta lådorna", där jag tillsammans med TV-teamet åkte till diktaturen Belarus för att träffa folk som råkat illa ut på grund av teleoperatören Life's (ägd av TeliaSoneras dotterbolag Turkcell) samarbete med regimen, när det gäller bl.a. avlyssning, spårning och utlämnande av information om kunderna. Granskningen visade hur säkerhetstjänsten KGB fick tillgång till all information om kunderna, dygnet runt i realtid, via den "svarta lådan". På samma sätt bidrar TeliaSonera till förtrycket även i andra diktaturstater så som Uzbekistan och Azerbajdzjan.

Medan kritikerstormen och debatten i media har pågått sedan drygt ett år tillbaka, har TeliaSonera tillsammans med andra bolag i branschen utvecklat nya riktlinjer om yttrandefrihet och rätten till privatliv. Det gläder mig att de har tagit tag i detta. Men nu när dessa riktlinjer har undertecknats kan jag tyvärr fortfarande inte tro att det här skulle handla om något annat än mycket snack och lite verkstad, att det helt enkelt bara ska se bra ut på pappret.

Precis som Martin Uggla från Östgruppen berättar till Dagens industri, menar också jag att dessa riktlinjer saknar betydelse. Riktlinjerna gäller endast i bolag där TeliaSonera har majoriteten av aktierna (sedan är också frågan om de verkligen kommer att följas). Med andra ord, slår de ifrån sig ansvaret när det gäller yttrandefrihet och rätten till privatliv i exempelvis Belarus, där deras riktlinjer skulle behövas som mest. Ett land där staten dagligen använder mobilnäten för att övervaka medborgarna, något som i sin tur medverkar till att oliktänkande och journalister frihetsberövas, misshandlas och torteras. TeliaSonera skapar alltså riktlinjer om yttrandefrihet och privacy som ska gälla endast i vissa länder och när de inte har majoriteten av aktierna är det okej att samarbeta med diktatorer utan att sätta gränser (TeliaSoneras riktlinjer om yttrandefrihet och rätten till privatliv - om diktator Lukasjenka själv får välja?). Det är i alla fall den bilden som förmedlas, om man läser mellan raderna.

Hur har TeliaSonera tänkt att dessa riktlinjer i praktiken ska påverka dissidenters liv i diktaturstater? Hur ska de motverka att regimkritiska hemsidor blockeras eller läggs ned? Hur ska de motverka att journalister och människorättsaktivister avlyssnas och spåras via sina operatörer? Kommer de fortsätta låta diktaturregimer ha full kontroll över de "svarta lådorna" utan domstolsbeslut (i princip all information/kommunikation i realtid)? Jag skulle vilja ha konkreta svar på dessa frågor, där TeliaSonera för en gångs skull inte slingrar sig, inte lägger ansvaret på andra och inte skyller på "lokala lagar" i stater där inte ens regimen följer konstitutionen.